Kom hem igår eftermiddag, från en mycket bra mini-turné i Tyskland, ett land som har blivit som Vocados andra hemland. Kommer inte ihåg hur många gånger vi har varit där längre, och det är många platser vi har varit på som man redan har glömt bort, eller blandar ihop med någon annan. Men än så länge kommer jag ihåg var vi var senast, så det är bäst jag skriver om det på en gång ;-)

Efter en konsert i Bonn, och en annan strax utanför, så började vi vår bilresa rätt tidigt på lördagmorgonen. En sju timmars bilresa tvärs över hela landet, ända bort till Bautzen invid gränsen till Polen. Numera är vi rätt vana vid att sitta på autobahn, och på något konstigt sätt är det ganska mysigt, om man inte är allför stressad.

En otroligt osannolik och rolig sak hände när vi hade avverkat cirka tre timmar av vår långa resa genom landet, vi närmade oss en vit minibus, och jag vill bara påpeka att hur många vita minibussar passerar man inte på en sju timmar lång resa på autobahn... rätt många är svaret, och allt detta sker i ungefär 140 km/h. Av någon konstig anledning är det en av oss som ser att det står "Muttis Kinder" på bussen och det är en grupp som vi träffade för första gången i Graz förra året, och som vi festade med i Taiwan för bara några veckor sedan.
Vi blir såklart obeskrivligt exalterade och uppspelta när vi ser detta och försöker vinka, tuta och pocka på uppmärksamhet när vi kör om dom i filen bredvid, men ingen i deras buss såg eller märkte något. Men vi gav inte upp hoppet utan saktade ner, och tillslut blev dom tvugna att köra om oss efter en stund, och när dom passerade vår vänstra sida fullkomligt studsade vi upp och ned i bussen av ihärdigt vinkande, men "Muttis" i andra bussen såg fortfarande inte, och just då inser vi att vår buss har dimmade rutor... det enda man ser utifrån är svarta rutor och inget mer :-/ Men vi tappade inte hoppet, så vi gjorde ett sista försök med att köra om, och Joel som satt i fram på passagerarsätet drog ner fönstret och hängde sig ut och vinkar för oss alla, medan Anton låg på tutan när vi körde om dom för andra gången, och dååå såg dom oss äntligen! :-) Jag har nog aldrig sett så förvånade människor någon gång, när dom insåg att det var Vocado från Sverige som körde om dom, en lördag förmiddag någonstans utanför Erfurt.

Vi skrattade en bra stund efter detta och konstaterade att det inte är varje dag man morsar på bekanta när man kör i 140km/h på autobahn ;-)


Nåväl, så här såg det ut i Bauzen på eftermiddagen när vi kom fram. Mysig lokal, ett gammalt slott som var ett museum nu, och vi slog publikrekord, så konserten blev lite försenad för att dom var tvugna att lösa bristen på sittplatser. Så ska det alltid vara tycker vi :-)

Sen var jag tvungen att ta farväl av Lukas för ännu en och en halv vecka till. Komiskt att man träffas, fast inte hemma utan i ett annat land, och sedan skiljs åt igen, båda flyger åt olika länder. Nåja, nästa gång vi ses är det i alla fall i Sverige, Stenungsund och efter det tänker jag faktiskt ta med honom hem, för då får det vara nog... hehe :-)